Igår var jag väldigt uppstressad i mig själv. Jag hade 137 i vilopuls. Något hög kan man säga. När jag sedan gjorde mat så brände jag mitt pekfinger så jag fick stora blåsor. Idag känns det bättre i fingret.
Vi tog en promenad upp till kyrkogården. Satte blommor och tände ljus på gravarna samt i minneslunden. Det var skönt och gå dit.
Vad dagarna går fort. Jag hinner inte riktigt med. Vi går mot slutet av november och går in mot december om fyra dagar. Jag förstår inte vart tiden tar vägen.
Jag har gjort en del av mina hemuppgifter som jag får från terapin. I den mån jag har hunnit. Det är ofta som jag blir avbruten och det är lite jobbigt för jag behöver ha lugn och ro när jag gör dom. Jag ska göra vissa saker och sedan ska jag lyssna på sessionen som vi har. Det är det sistnämnda som jag helst inte vill bli avbruten. Det är jobbigt att börja om.
Traumaminnet som jag återberättar är en grov våldtäkt. Det är inte det lättaste att återberätta något som man har försökt att förtränga. Många känslor och tankar kommer tillbaka och det skapar stark ångest ibland. Att sedan lyssna på det jag har berättat är svårt. Men det är ett måste. Det gör att min hjärna läker. Det är det som är meningen. Behandlingen är ingen dans på rosor.
ja ibland så tänker jag på hur mitt liv har varit, hur det är nu och på vad framtiden har att ge. Jag har inte haft det lätt, varken under min uppväxt och under mitt vuxna liv. Jag blev traumatiserad sedan barnsben. Blott sex år gammal. Mina val efter det gjordes av min traumatiserade hjärna. Min terapeut säger: En traumatiserad hjärna gör traumatiserade val.
Det är skönt att höra henne säga det faktiskt. Jag har i många år fått höra att jag ljuger om det som hände mig under alla åren. En gång när jag blev antastad på stationen i Eslöv så sa en kvinna till mig: Vad gör du för fel?
Ja vad gjorde jag för fel? Det har jag frågat mig själv under alla år. Jag har lyssnat på alla dom som inte trodde på mig. Självkritiken växte och satte rot i mitt inre. Under alla åren har jag trott på dom som sa att jag får skylla mig själv. Jag började tro på dom som sa att det är konstigt att jag möter den ena killen efter den andra som inte är snäll mot mig. Jag började tvivla på mig själv. Men samtidigt så stod jag faktiskt på mig för jag visste innerst inne vad som hänt.
Varför i hela friden skulle jag ljuga om sådana saker? Det är inget man vill skryta om precis. Man skäms fast man inte ska göra det. Terapeuten säger ofta: Det är inte ditt fel. Så nu ska jag helt plötsligt tänka annorlunda. Det är inte lätt. Men jag gör så gott jag kan.
Mitt yngsta barnbarn har hunnit bli 18 dagar. Han är så underbar. Så snäll. Det är inte ofta man hör honom skrika. Han är så otroligt fin ❤
Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och göra min hemläxa. Önskar er alla en fin dag.
