Fredagen har kommit med fint väder. Härligt. Jag hoppas på att det håller i sig så man kan vara ute lite i helgen. Jag behöver solljuset. Jag som så många andra.
Idag vaknade jag med lugn kroppen men det övergick till oro under förmiddagen. Jag for på och städade och nu är köket och hallen taget men nu ska jag försöka att bara ta det lugnt. Tycker det är det enda jag gör egentligen...att ta det lugnt. Jag går hemma och sköter om det så bra jag kan, men det är också allt. Det är städ, tvätt och matlagning. Men sedan så arbetar jag mycket med mig själv. Terapin tar en hel del faktiskt. Det ger lika mycket som det tar energi av mig så det är ju bra. Men jag jobbar hårt.
Jag har sedan jag väntade mitt andra barn haft dåligt minne. Det blev värre då ska jag säga för mitt minne har annars alltid varit dåligt. Nu har jag nog fått svaret på varför. Min terapeut sa att jag är förmodligen splittrad. Den ena delen av mig vet kanske inte om den andra. Det som den ena delen av mig gör vet kanske inte jag. Låter det förvirrande? Det gjorde det för mig med men nu förstår jag den känslan som jag har burit med mig i så många år. Den känslan av att jag känner mig just splittrad! Sedan gör ju inte stressen det bättre med minnet!
Min behandling för PTSD går framåt. Min terapeut säger att jag har C-PTSD. Vilket betyder att det är många trauman som man bär på och vad jag har förstått så är det något som kan utvecklas under ens barndom. Det är nytt för mig så jag är långt ifrån insatt i det. Men det är så skönt att få veta att det faktiskt finns en förklaring till allt som händer inom mig.
Att få diagnosen PTSD får man ju inte bara så där utan man får fylla i ett formulär och sedan räknar dom ut poängen därifrån. Jag hade 74 av 80 och cut off ligger på 38 tror jag. Nu är jag nere på 42. Men det är inte bara dessa poäng för PTSD som är det viktiga utan det är så mycket mer. Jag jobbar nu med att acceptera och förstå de känslor jag har och de tankar som dyker upp. Få delarna av mig att förstå att jag lever i en annan tid än när de uppkom.
Herregud. Det låter inte riktigt klokt när jag själv läser det jag har skrivit men jag kan inte förklara det bättre än så här idag. Jag funderade på om jag överhuvudtaget skulle skriva om det. mycket på grund av vad andra ska tänka om mig när de har läst. Men tänkte sedan att det finns så många fler där ute som har samma problem som jag, som känner detsamma men som inte har någon att vända sig till. Hamnar dom här så kan dom kanske få känna att de är inte ensamma!
Jag hoppas att ni alla får en fin fredag. Önskar er en fin och mysig helg. Varm kram från mig!
Hej, jag sökte på strukturell dissociation och hamnade här. Jag har också delar i mig som jag inte ens kände till förrän för nåt år sedan. Det låter jättekonstigt så jag har inte berättat det för någon. Jag insåg det i terapi. Jag kom hem efter sessionerna och insåg att jag inte förstod vad som hänt. Var det jag som sa allt det där? Ibland ”fastnar” jag och försvinner iväg. Som att jag är på två ställen samtidigt. Det låter helt sjukt…
Min terapeut sa att man kan se det som en sån där rysk docka, de flesta har sina små delar inuti sig. Men en del av mina står liksom på sidan om. Det är inte som att de har egna personligheter eller namn, men ibland hamnar jag i dem och då har jag inte riktigt tillgång till min vanliga hjärna. Hon säger att jag använder andra ord, har svårt att formulera mig och blir annorlunda, ser ner, blir tystare, kryper ihop. Själv känner jag att jag vill skydda mig, jag drar upp armarna över bröstkorgen, jag måste skydda den lilla. Jag känner mig aldrig hel. Har alltid känt mig som att jag inte ens finns. Trots att jag vet att jag finns, såklart. Men inuti. En tomhet. Något saknas. Har fått diagnosen Emotionell instabil personlighetsstörning men har troligen nån slags c-ptsd också. Jag försöker bli bättre. Har två barn och har otroligt svårt att vara förälder. Min ena har dessutom egna svårigheter.
Det är en sån kamp, samtidigt kan jag inte ge upp. Min terapeut säger att vi kan försöka integrera delarna i varandra. Hoppas det går. Ta hand om dig!
Känner igen mig i det du skriver. Det var min terapeut som informerade mig om detta och det förklarade en hel del om varför jag kan känna och tänka som jag gör ibland. Det är skönt att ha ett namn på det. Inte gör att det hjälper men man får en förklaring.
Ha det gott och sköt om dig!