Familjen har alltid varit viktig för mig. Jag försöker vårda varje sekund som jag är med den för helt plötsligt en dag så kan allt bara försvinna. Man vet aldrig vad livet har i beredskap. Man jobbar och strävar efter mål. Det kan ta flera år tills man kommer fram och kan se slutdestinationen men det tar bara en sekund för allt att rämna.
Jag försöker och försöker men det är inte alltid jag lyckas komma fram och det på grund av många orsaker. Ett av dom är mitt psyke. Jag har min förbannade PTSD som håller mig i ett fast grepp. Jag sover dåligt om nätterna. Drömmer konstiga drömmar. Vissa är fantasi och vissa drömmar är mardrömmar. Att ha det så då och då kan fungera men har man detta samt depression i bakgrunden samt stressat halvt igenom livet så kan det få katastrofala följder.
Jag är trött hela dagarna. Ingen trötthet som går att vila bort tyvärr utan jag måste sakta ner min vardag. Tänka på mig själv och på vad jag behöver men jag är dålig på det. Istället tänker jag på alla andra och på vad dom behöver. Det blir sällan bra har jag märkt. Jag försöker sätta mig in i andras situationer för att lättare förstå mig på varför dom reagerar som dom gör. Tänk om alla hade gjort detsamma om mig?!
Jag är glad över att ha mina barn och barnbarn. Det är dom som ger mig styrka i den grå vardagen. Vad skulle jag varit utan dom?
