Cancer är en sjukdom som tar många liv. Namnet är egentligen bara ett samlingsnamn då det finns så många olika varianter av sjukdomen. Den har tagit många liv som jag har haft i mitt liv. Farmor var den första i raden som fick cancer. Som jag visste om. Året var 1993 och jag väntade mitt första barn. Jag hann och berätta det för henne innan hon somnade in. Jag och min dåvarande sambo åkte in ett par gånger på sjukhuset för att hälsa på henne. Det var svårt att se henne så sjuk. Jag såg aldrig henne så svag tidigare. Aldrig sett henne förkyld. Sista gången som jag såg henne vaken så grät jag som ett barn. Jag gav henne en puss och sa att jag älskade henne medan tårarna forsade ner. Jag bannade mig själv för att jag visade mig vara ledsen då hon inte behövde det just då. Hon grät med. Det var en svår dag. Nästa gång jag var där var dagen då hon somnade in. Jag är glad över att jag kunde vara där. Vi var flera som satt där. Bland annat var mina föräldrar och min faster och hennes man.
Nästa person som fick cancer var min bästa vän Carina. Det var en jobbig tid. Hon var stark. I flera års tid kämpade hon mot denna hemska sjukdom. Hon förlorade kampen för fem år sedan. Jag har haft flera släktingar som kämpat mot cancer. Min pappa är en av dom. Jag vakade över honom i 33 timmar för snart 12 år sedan. Min svärmor var den senaste som somnade in. Det är bara lite över en vecka sedan. Hon fick begrava sin äldsta son för 14 år sedan i samma hemska sjukdom.
Det sägs att om två generationer efter varandra har haft cancer så löper den tredje generationen 8% högre risk att drabbas än andra. Både min pappa och farmor hade cancer så dom 8% är oroväckande så klart. Jag tänker mestadels på mina barn för naturligtvis så bäcks det frågor. OM jag skulle drabbas, hur ser prognosen ut för mina barn? Hur stor är risken för att de ska drabbas?
Egentligen så är det inte lönt att oroa sig i förtid för det finns inte så mycket man kan göra åt det...mer än att leva hälsosamt. Inte röka och snusa till exempel. Rökt har jag gjort. Slutade för 28 år sedan. Tack vare jag fick hål på höger lungsäck. Vänstra lungan var på väg att kollapsa även den. Det var akut och livet hängde helt plötsligt på en tunn tråd. Då ser man på livet på ett helt annat sätt. Nu gick det bra. Det är ju det man hoppas på i alla lägen. Men det är svårt att se hur livet förändrar andra människor. Då står man bredvid och ser på när livet rinner iväg och man kan inte göra annat än att titta på. Så fruktansvärt hemskt. Man får stötta personen så mycket det bara går. Göra det så bra som möjligt för den som är sjuk som man bara kan göra. Mer kan man inte göra. Men det är svårt att stå bredvid utan att man kan göra något.
För någon månad sedan blev jag själv utredd för cancer i ändtarmen. Visste inte om det förrän efteråt. Ja det låter kanske konstigt men tydligen så hade jag symtom för det men det visade sig att jag inte hade cancer i ändtarmen, tack och lov. Men jag kan inte låta bli och tänka och ställa mig frågan: Om symtomen visar att det skulle vara cancer och det visar sig att jag inte har sjukdomen i en specifik del av kroppen, vad betor symtomen på då? Har dom missat något? Ja det får jag ta med min läkare.
Idag kom hemtjänsten för att byta dörrlåset hos min svärmor. Det är så konstigt att gå in I lägenheten när hon inte är där. Jag saknar henne. Det är tomt. Tänker tillbaka då vi var där med Liam, min tvilingsons lille son. - Kom till gammelfarmor sa hon till Liam. Det värmer mitt hjärta. Det kändes så bra att hon tog sig an mina barn och barnbarn så som hon tog sig an sina egna barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon visade att det inte behöver vara blodsband för att tillhöra familjen.
Ja...Det har varit tunga dagar, men samtidigt så tänker jag att det är skönt för henne nu då hon inte lider mer nu.
Jag hoppas att ni alla mår bra. Önskar er en fin kväll. Kram kram.
