Det sa min terapeut till mig i måndags. Det första jag tänker är en fråga: Har jag? Varför har jag det?
Ja...Varför? Den frågan har kommit till mig så många gånger under mitt liv. Varför jag?...är framför allt den fråga som jag ofta har ställt mig själv. Vad stod det i min panna som barn? Som ungdom?...och som vuxen?
Stod det -ja utnyttja mig bara! Det är fritt fram! Slå mig, psyka mig gärna, våldta mig och använd mig som din personliga trasa. Stod det så? Står det så?
Det som har varit har varit men tyvärr så stannar inte känslorna där utan dom finns kvar. Känslan hur det kändes då kommer tillbaka idag. Dåtiden krockar med verkligheten. Jag kan bli så kluven. Osäkerheten är stor ibland.
Jag kan känna mig så innestängd i mig själv. En av drömmarna som jag bär på att få kunna gå upp en morgon efter en god natts sömn och må bra en hel dag. Känna att jag inte är en för mycket. Att känna att även jag är värd något. Jag vill inte känna mig som brickan i ett spel.
Jag ska börja ta egna små promenader. Min terapeut frågade mig om jag ville utmana mig själv o göra det. Lätt för många att bara gå ut, men för mig är det otroligt tufft att bara gå ut genom ytterdörren ibland.
Varför är det så? Hur kunde det bli så här?
Förr så älskade jag att vara ute och gå. Det gör jag fortfarande men någonstans inom mig så protesteras det. Förmodligen så grundar sig allt detta i efter då en före detta till mig hotade mig till livet och lovade att jag varken skulle ha kropp och själ kvar när han var klar med mig. Han körde och jagade mig i stan. Var inte han där så fanns det andra. Obehagligt var det!
Ja han har verkligen lyckats, men jag har bestämt att det är min tid nu och återta min "frihet".
Idag har jag tagit några små promenader idag. Det gick bra men jag måste påminna mig om att inte kika på bilarna som kör förbi mig.
Kvällen är kommen och det är dags för mig att bädda ner mig. Skönt och försöka varva ner innan det är dags att sova.
Då går vi in på den andra månaden på detta året. Det är måndag och den första i månaden. Jag har bestämt mig för att försöka sluta äta kakor. Jag skrev försöka för jag är väldigt svag för kakor. Men jag mår ju inte så bra av att äta dom.
Det här med olika laster som man har är ju svårt att bara kasta bort, men jag tror ändå på det här att sluta helt direkt än att ta bort lite i taget. Det är nu eller aldrig haha.
Idag var det dags för en ny session i terapin. Nu har min terapeut utbildning nästa måndag så nu blir det ingen terapi förrän om 14 dagar. Men jag har mina hemuppgifter som ska göras. Jag ska gå ensam till hamnen minst tre gånger och lyssna på inspelningen minst tre gånger, per vecka.
Det låter kanske inte mycket men för mig är det det. Jag får sällan vara ifred och då är det svårt att lyssna på inspelningen. Jag ska försöka och sätta mig själv främst. Svårt men det är värt ett försök
Fick ångestpåslag i rummet hos terapeuten. Hon är väldigt duktig på sitt arbete. Hon pratade igenom ångesten med mig. Det kändes bra. Känner mig trygg med henne och det känns så otroligt skönt. Nu har jag gått hos henne under en lång tid. Började den 1 juni och gått en gång i veckan. Sen har hon haft semester samt några utbildningar under dessa månaderna men det har ändå varit en tid.
Det har blivit en stor förändring tycker jag. Till det bättre, men jag jobbar hårt faktiskt både på terapin och på hemmaplan. Min samtalskontakt brukar tjata på mig om att jag ska se mitt eget värde. Att även jag är värdefull. Det är lättare sagt än gjort. Men ett steg i taget så kommer jag kanske fram till mållinjen en dag.
Varje måndag så åker jag in till kalmar för att träffa min terapeut. Har några veckor till framför mig, sedan går hon på semester. Varje session är ca 90 minuter, men det är inga lätta 90 minuter kan jag säga. Det är intressant, jobbigt men framförallt lärorikt. Dock så får jag ofta ångestattacker där men med hjälp av min terapeut så kommer jag tillbaka till nuet.
Igår så var jag helt slut. Det stod helt still i hjärnan. Allt blockerades. Efteråt så tänkte jag att det är tur att hon är terapeut för då dömer hon inte. Jag såg nog inte riktigt klok ut kan jag tänka. Men det känns som att man är där precis då när allt hände.
Jag har en mycket bra terapeut. Hon är duktig på det hon gör. Har förklaringar på det mesta. Lyssnar och stöttar.
Idag är jag helt slut. Har inte kunnat få för mig att göra något. Har känt mig rastlös och ledsen. Inte ens kaffet har smakat. Ångesten har legat och lurat hela dagen. Det är som jag sa till min terapeut igår: Det känns hopplöst ibland.
I morgon går vi in i juli månad. Vi har haft många fina dagar med sol och värme. Idag blåser det och det kom lite regn innan. Rätt skönt faktiskt. Det behövs det med.
Nu ska jag fortsätta att lata mig. Ska bädda ner mig och fortsätta att lyssna på gårdagens session. Det är en av hemläxorna jag får.
Jag viker tvätt och har fått undan en hel del. Det behövdes och det är skönt att få undan kläderna. Det är bara jobbigt ibland att göra vardagliga sysslor för det får mig ibland att backa bandet flera år. Jag är tillbaka där jag en gång var. Medan jag viker dagens tvätt så hamnar jag helt plötsligt 18 år tillbaka i tiden. Jag befinner mig i Eslöv, Staden som Gud glömde som jag brukar säga. Jag är i min lägenhet som jag först trivdes jättebra i. Tills jag tog in denna man i min lägenhet som skulle vara en bland dom som skulle förändra mitt liv. Få mig att känna känslor på ett helt annat sätt än vad en människa egentligen ska behöva känna.
Jag lever med PTSD. I normala dagar så känner jag inte av det. Jag intalar mig själv att jag faktiskt är frisk. Det är nog förstorat och väldigt överdrivet. Ja det tror jag tills en sådan här dag kommer. Då förstår jahg att när man sommest slappnar av så kommer livet i fatt en. Hade det bara varit vanliga minnen så hade det varit en sak men jag slängs tillbaka tilll den tid som övergreppen utfördes.
Det är inte bara denna man som får mig att åka tillbaka utan jag färdas över 35 år tillbaka. Det är många år som jag har haft att förtränga saker. Det som en gång var upplevs på nytt. Tycker det är för jävligt att jag som en gång varit ett offer ska behöva genomlida detta ännu en gång och det är jag som är tvungen att arbeta som bara den och försöka bli kvitt dessa spöken som finns i min vardag fast dom egentligen inte är här. Låter det konstigt?
Det är svårt att få ner det i skrift. Samtidigt så är det svårt att prata om. Snart ska jag träffa min nya terapeut som kan det här med PTS för en fjärde gång och snart ska vi gå in i det värsta minnet som jag har. Det var inte så enkelt att hitta det värsta för hur ska man rangordna vad som är värst? Hon sa att det kan komma upp m er under tidens gång och då tar vi det därefter.
Jag vet att det kommer bli jobbigare ön vad det redan är. Men hon är bra min terapeut. Jag litar på henne och vet att hon bara vill väl. Hon är där för mig men än är det svårt att säga till henne att jag är trygg där och då. Orden vill inte komma ur min mun.
Jag gick igenom "Vanliga reaktioner vid trauma" och jag kände så igen mig. Det kändes skönt samtidigt för då är det inte jag som är knäpp. Det är inte jag som är onormal utan det finns en orsak till varför jag tänker som jag gör, hur jag känner mig ibland och hur jag ser på mig själv.
Jag ställer mig själv frågan: Ser andra människor på mig på samma sätt som jag själv gör? många gånger. I mina ögon så är jag inte värd så mycket. Det är känslor från barndomen som sitter kvar. Jag var någon som folk kunde sparka på. Kalla mig för fula saker och jag trodde att alla kunde se vad jag varit med om. Se hur smutsig jag var. För det var så jag kände mig. Folk kallade mig för äcklig. Jag kunde inte förebrå dom för det var så jag själv kände mig.
Mitt andra möte med min terapeut så sa hon att det inte är jag som är äcklig utan det är handlingen i sig som är äcklig. Det var inte ditt fel.
Jag kan ibland tänka att hade jag inte gjort så, så hade det kanske aldrig hänt. Det var i och för isg inte mina ord från början för det var min före detta mans. Det var en mening som han ofta sa. Oavsett vad han sa eller vad han gjorde så var det mitt fel för hade jag inte sagt så så hade han inte haft någon anledning att göra det han gjorde. Hade jag inte gjort det jag gjorde så hade han inte behövt att göra det han gjorde.
Han hade inte behövt. Vilken mening. Idag så ser jag på det på ett annat sätt men ibland så krockar förnuftet med mina dåvarande känslor.
Ja jag har att arbeta mig igenom. Det är som att bestiga ett berg, men jag ska klara det. Jag vill komma upp på toppen och sätta flaggan och känna att jag är värdig att finnas där.
Då har jag kommit till blad 10. Det går sakta framåt. Att skriva om sig själv är svårt. Det svåraste är att bemöta allt ännu en gång men jag tror att det är nödvändigt. Det är skönt att bara få ur sig det man går och bär på. Jag skriver för min egen del, men så klart har jag i tankarna med att jag är inte ensam. Kan jag få ett annat offer att förstå att han eller hon inte är ensam så har jag uppnått ett av mina mål.
Det är ju oftast som så att man tror att man är ensam i allt det som händer. Man skäms ju för att prata om det så man får inte veta om det verkligen inte är någon annan som är eller varit med om samma sak.
Jag hade kunnat ge allt om jag hade haft någon under min uppväxt som jag kunde prata med. Jag fick det senare i livet men jag hade behövt det när jag var ett barn. Det var inte alltid så enkelt att leva med den skam som stämplades i mig. Jag kände mig alltid äcklig och jag kände mig aldrig normal. Vad nu normalt var vet jag inte men jag vet bara att som jag kände mig kunde inte vara normalt. Jag mådde inte bra helt enkelt.
Att sedan växa upp med att jag var en lögnare gjorde ju inte saken bättre. Jag ljög inte men andra runtomkring mig sa att jag ljög. Hur de nu skulle kunna veta för de var inte där. Det är många utsatta som inte vågar stå för det dom varit med om. Jag var en bland dom för längesedan men efter ett tag så stod jag faktiskt på mig. Det var dock inte förrän det kom fram. Men ändå. Jag stod på mig och gör det än idag. Jag har förlorat många släktingar på vägen men det spelar inte mig någon roll idag. Jag vet vad jag är idag och jag klarar mig utan dom.
Att känna sig älskad var något som jag faktiskt inte gjorde under min uppväxt. Det som hände mig tog för mycket av mig och jag kände mig alltid i vägen. Kanske är det därför som jag nu i vuxen ålder har svårt för att tro att andra kan älska mig. För vem vill älska någon som mig?
Jag skämdes mycket över mina känslor och tankar. Det gör jag än idag men ibland så kan jag faktiskt övertala mig själv om att det är inte samma sak att känna och hur det är i verkligheten. Det sitter i mitt huvud försöker jag säga. Ibland lyssnar jag. Ibland så tar känslorna över och jag går ner mig i en depression. Livet är en kamp.
För er som inte varit i samma sits som mig har svårt att förstå. Jag vet det. Jag är oerhört glad över att ni som fått leva ett normalt och hälsosamt liv. Det jag varit utsatt för önskar jag att ingen skulle få uppleva. Ändå så vet jag att just nu denna stund så finns det barn någonstans i vår värld som råkar illa ut.
För er som tror att allt är över när ett övergrepp är över så kan jag berätta att ni har så fel. Allt har bara börjat. I resten av ens liv ska man få kämpa för att få må bra. Kunna lägga allt bakom sig. Kunna gå till affären utan att behöva känna någon doft som påminner om förövaren. Slippa se bilar som påminner om händelser som hänt. Denna lista kan göras lång. Det finns mycket i ens vardag som påminner mig om vad jag har varit utsatt för. Det räcker ibland att jag ser en påse med ris eller pasta. Varför? Ja det kommer hamna i min berättelse om mig. Inte för att den kanske kommer läsas av folk eller ens bli bra, men jag har fått ur mig det jag bär på och svaret på varför jag har formats som människa på det sätt jag är. Låter det konstigt? Eller låter det rimligt?
Har du läst ända hit? Då har du varit duktig 🙂
Önskar er alla en fin eftermiddag och kväll. Sköt om er <3
Sitter på bussen på väg hem från Kalmar. Har träffat min nya terapeut som kan det här med PTSD. Det var jobbigt. Många tankar som virvlar. Hon frågade mig om jag kände mig trygg i rummet. Ja sa jag. Kan du säga: Jag är trygg i rummet? Frågade hon. Jag kunde inte ta orden i min mun.
Vi gick igenom hur en traumatiserad hjärna fungerar och hur den får en människa att reagera som lever med PTSD.
För en liten stund kände jag mig normal. Jag förstod varför min hjärna får mig att reagera som den gör. Hur den får mig att känna. Hur den ger mig fel signaler. Efter en kort stund så sitter man på nålar igen.
Efter en timme så kände jag mig totalt slut. Jag fick huvudvärk, öron som sköljde igenom kroppen. Känner mig just nu nollställd. Ska bli skönt o komma hem. Nästa gång kör vi i 90 minuter. Tror det går bra. Jag kan bara må bättre. Terapeuten är dessutom mycket bra och trevlig. Hon är förstående och hon vet vad hon pratar om. Det känns tryggt
Jag har hamnat i en vägskäl. Det känns som att jag har kommit till den punkten där jag måste välja vilken väg jag ska ta, Det är svårt att se så långt fram hur det kommer att bli. Ska man följa hjärtat eller ska man följa hjärnan?
Just nu är inte dessa två synkade. Tyvärr får jag säga för jag vet vad jag egentligen vill hur livet ska vara och se ut men vad hjälper det att kämpa sig till det när det inte ger något resultat?
Jag sänks ner i depression och ångesten gör sig påmind. Att lägga sig med tårar i ögonen är aldrig roligt. Som jag ser det just nu så kommer jag att sitta ensam i framtiden och vem vill göra det? Det är mer ensamt att känna sig ensam med huset fullt av folk än när man är ensam som i att vara helt själv i ett tomt hem.
Jag ska orka jobba, ta hand om hemmet, Laga mat, diska och tvätta. Samtidigt så ska jag försöka ta hand om mig själv. Jag finns för alla andra, men vem finns här för mig? Mina barn finns där men jag vill och kan inte lägga någonting på dom. De hjälper mig i den mån de kan men de har sina liv.
Ibland känner jag att jag inte tillför någonting. Jag vet att jag gör mycket men jag känner att det inte är tillräckligt. Jag lever med mitt dåliga samvete med. Jag har inte dåligt samvete för något som jag har gjort men jag får dåligt samvete när jag inte kan göra allt det jag vill göra. Det jag behöver göra.
Jag ska till min samtalskontakt om 14 dagar cirka. Det ska bli skönt och få träffa henne. Hon går i permission nu i vår/sommar. Sedan vet jag inte hur det ska bli. Jag har gått i samtal nu i 17 år. Hos henne jag går nu till har jag gått i 14 år. Det är många år. Hon känner mig utan och innan tror jag. Ska jag ha en ny och känna att jag får börja om från början? Eller ska jag säga hejdå och klara mig själv? Dessa samtal är viktiga för mig fast det ibland kan kännas att jag inte har något att säga. Det är i och för sig oftast innan jag sätter mig si stolen. Väl där så babblar jag på. Jag litar fullt på henne. Med en ny så kommer det att ta tid.
Ibland så undrar jag om andra folk ser mig på det sättet som jag själv ser mig. Jag kan känna mig totalt värdelös. Jag är en som bara finns och som inte räknas. Jag är inte värd så mycket utan trampa på mig bara. Helt sjuka tankar för ingen är värd att känna så men ändå så gör jag det ibland.
Jag dalar ner i det där svarta hålet. Har ingen att prata med i min vardag. Ingen som ser mig för den jag är. Nu är det helg och jag borde känna att det ska bli skönt då jag får umgås med min familj, men jag känner mig just nu bara så trött. Fruktansvärt trött. Men men...det är bara att ta sig i kragen och försöka njuta av tillvaron. Tänk om det hade varit så enkelt?!
