Ja...då var vi framme till rubriken Mitt liv som barn. Jag tycker det är så svårt att skriva om mig själv för när jag sätter mig framför tangenterna så ställer jag frågan till mig själv: Vad ska jag skriva som blir intressant för andra att läsa?
Jag tycker att jag är den mest ointressanta människan som har gått i ett par skor så det är ingen lätt uppgift för mig men jag kommer skriva det jag först tänker på. Det brukar bli bäst så.
Jag var inget lyckligt barn om jag ska vara ärlig. Det gick nog inte en dag då jag ställde mig frågan varför jag fanns. Jag blev mycket mobbad i skolan och det var inte bara psykisk misshandel utan jag fick även ta emot en del slag. Men hur ont det än gjorde så var den psykiska misshandeln värst.
Mitt helvete började när vi flyttade och jag fick byta skola i tredje klass. Det var svårt att komma från landet och flytta in till stan och försöka anpassa sig till alla andra. Jag blev ett offer redan från start.
Jag hade inga vänner i skolan. Några hade jag på fritiden men inga som jag kunde prata med. Jag var tystlåten och hade ett mycket dåligt självförtroende. Inte blev det bättre när jag fick höra hur ful jag var. Jag började tro på allt vad alla andra sa vad jag var.
Hemmaplan
Jag bodde tillsammans med mina föräldrar och två äldre bröder och en yngre syster. Jag hade egentligen ingen bra kontakt med någon av dom men jag såg upp till min ena äldre bror.
Jag var ett utsatt barn i skolan men blev det även på hemmaplan med. Jag kände mig aldrig trygg i stort sett. Jag var utsatt för sexuella övergrepp under nästan hela min uppväxt. Från det jag var 6 år gammal tills jag blev 15 år. Det var 9 år med förnedring och det var svårt att bära alla skuldkänslor.
Jag var som sagt 15 år när övergreppen upphörde. Jag fick hjälp av två vänner att berätta det hela för skolkuratorn när jag var 15 år. Det var inte så lätt att berätta det för jag skämdes så otroligt mycket och jag kände en sådan stor skuld. Socialtjänsten blev indragen och jag placerades i Hälsingland under en sommar. När skolan började så blev jag placerad hos en familj i Hörby.
Det var jobbigt att bo hos främlingar men de var snälla. De försökte få in mig i deras gemenskap. Deras barn var jättesnälla. Efter en tid så flyttade jag hem igen.
Då jag var utsatt för sexuella övergrepp så polisanmälde socialtjänsten det hela. Jag fick komma på polisförhör och det var nog det värsta jag varit med om. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Trots att jag har dåligt minne i övrigt. Det var en onsdag och jag satt i ett litet rum med två manliga poliser. Ett bord med två stolar fanns på plats och en liten tvåmanssoffa till höger vid ingången.
En polis satt i soffan bakom mig och en polis satt framför mig. De ville att jag skulle berätta allt som jag varit med om. Jag hade svårt att hitta orden och jag skämdes något så otroligt mycket. Jag kände en stor skuld och när den polisen som satt framför mig frågar: Vill du att ********* ska åka i fängelset?
Jag sa nej! Jag ville inte vara personen som skulle sätta honom i fängelse. Det blev ännu en skuld att bära. Jag höll tyst.
Misshandel på skolan
Jag vigde mitt liv till dansen. Det var i dansen jag kunde få utlopp för mina känslor. Jag bestämde mig för att bli dansare och var faktiskt på väldigt god väg till det. Dock så föll mina drömmar i kras den dagen då jag blev grovt misshandlad i skolan på gymnasiet. Jag kände inte tjejen som hoppade på mig. Hon var egentligen oväns med en annan tjej som stod i samma rökruta som jag. Dock så var jag mindre och ett lättare byte förmodligen så när klockan ringde in för lektion så hoppade tjejen på mig när jag hade vänt henne ryggen och var på väg att gå därifrån.
Jag föll ner i en depression. Vilket jag oftast var som barn faktiskt. Jag ville ingenting och kände att jag var överflödig. Tankar om att inte vara värd att leva kom upp flera gånger. Jag funderade många gånger på hur jag skulle göra för att slippa den smärta som jag bar på. Jag hittade ingen väg ut utan försökte bara leva igenom dagarna som kom.
Det var ingen lätt uppgift ska jag säga. Dagarna kändes som år. Jag vaknade på morgonen och längtade redan då tills kvällen skulle komma så att jag kunde få gå och lägga mig igen. Hade jag tur så vaknade jag aldrig upp mer igen. Det gjorde jag. Besvikelsen var stor varje morgon.
Jag ville sluta skolan på gymnasiet men både kurator och rektor tyckte att jag skulle försöka ta mig igenom skolåren och de stöttade mig jättemycket. N'är jag väl tog stydenten så kom dom med 10 röda rosor som jag fick för att jag varit så duktig som faktiskt tog mig igenom det hela. Jag duktig? Ja det tyckte inte jag men jag klarade av att ta studenten i alla fall.
Har ni verkligen orkat ta er igenom hela min text? Då har ni varit duktiga. I morgon fortsätter jag om hur mitt vuxna liv har varit. Ha en fin dag!
Åh gud vilken berörande text! Blir så ledsen att du har fått gått igenom allt detta. Du är en sån fin människa och så värdefull <3
Åh tack så mycket ❤
Va stark och duktig du är vännen! och du förtjänade absolut rosorna + 100 till, bra kämpat! ❤
Åh tack så mycket ❤
Starkt av dig att dela med dig.. stor kram!!
Tack så mycket. Kram
Så starkt och berörande inlägg. Kramar
Tack så mycket. kram
Så mycket du har fått gå igenom 😔 Kramar ❤️❤️
Ja det är en del. Men man måste se framåt. Kramar <3
Vad berörande att läsa! Vilken text! Du är stark ska du veta!!
Åh tack så mycket!
Oj...Jag får erkänna att jag saknar ord när jag läser om allt du har gått igenom under uppväxten...En sak är säker - du ÄR verkligen råstark och duktig som har klarat dig igenom allt. Som du hade det ska ingen behöva ha det. Kan bara säga att jag vet hur det känns att bli mobbad både psykiskt och fysiskt, och hur farligt nära man är att fullständigt gå sönder som människa.
Du är - tvärtemot vad du tror - både en värdefull och intressant människa. Förminska dig inte, utan stå upp i all den styrka du faktiskt har. Kram❤
Tacvk så mycket för din fina kommentar. Jag ska ta till mig det. Tack än en gång <3
Super starkt att berätta, stark du är. Kram.
Tack så mycket. Kram
Massa kramar!
Kram kram
blev stum <3
❤
Men fy 😭 du var stark som tog dig igenom eländet, vet hur det känns att vara utanför och inte vilja leva👆Många år sen jag kände så nu dock. Fina du, usch för hemska människor!
Vi är nog många som har haft samma känslor
Åhh…tårar rinner när jag läste din inlägg….starka känslor!
❤
Ja jag orkade ta mig igenom hela texten. Fattas bara annat det var läsning värd att läsa. Så nu har jag varit duktig, precis som du varit hela ditt liv. Vilken styrka du har tjejen! And you live to tell. Du är ett föredöme. Fortsätt på din utsatta bana det är grymt!
Ha en fin kväll
Kramar
Lene
Åh tack så mycket ❤
Tack. Önskar dig detsamma.
Så svårt att läsa, gjorde så ont i mig vad du har fått gått egenom berg!Styrke kramar finaste du!💖💖
Åh tack så mycket <3 Kram
Får tårar i ögonen när jag läser om din historia. Kram
Kram
Pingback: Dag 30 - Mitt liv idag | Sjubarnsmamman