Efter måndagens session I terapin så har jag tänkt mycket över mitt liv. Mer än vanligt. Mitt helvete började i stort sett när jag var 5-6 år. Det innebär 45-46 års kämpande. För vad?
Jag tänker på alla dom som gjort mig illa. De går där i sin värld. Funderar dom någon gång på att de har skapat ett helvete för en annan? Funderar dom över huvudtaget? Har dom glömt bort min existens?
Övergreppen, misshandeln är över...men det finns inom mig. Idag kämpar jag för att bli kvitt det helvete som andra bär skuld till. Skulden som inte är min att bära ligger ändå över mina axlar.
Tankesättet som jag har om mig själv måste jag bryta. Jag måste se mitt värde. Tänka att jag faktiskt är lika mycket värd som någon annan. Det känns som att jag är fången i en cell. En cell där dörren är borta. Jag skulle kunna gå ut men istället sitter jag kvar. Rädd för vad som finns utanför. Jag fängslar mig själv. För det känns tryggast, men det blir väldigt ensamt!
Jag kan sakna tiden när jag bodde I Eslöv. Låter sjukt för Eslöv är staden som Gud glömde. Eslöv är staden som jag krävdes i...men det är så klart inte staden jag saknar utan mina vänner. Där hade jag vänner att umgås med. Vänner som jag kunde skratta med. Här i Borgholm har jag ingen. Det är konsekvensen för att jag flyttade till en Ö där jag inte kände någon mer än Fredrik. Under dessa 17 åren så är det inte så många som jag har öppnat upp mitt hjärta för.
Jag lever med PTSD. Känns konstigt att säga det trots att jag fick diagnosen för två år sedan. Jag borde ha vant mig. Ibland känns det bra att ha fått ett namn på det man har men ibland så känns det som en käftsmäll. Det får mig att vakna och inse helvetet man har genomlevt. Det är här jag börjar fly...fast det är här jag ska stanna upp och känna. Svårt!...och det gör förbannat ont. Jag ser händelser som varit. Minnesbilder och känslor skiftas om att ge sig tillkänna. Vad är det jag känner? Svårt att greppa då de avlöser varandra. Det känns som ett krig inombords. Kommer jag en dag att vinna? Jag hoppas det!
