Jag var nära att bli hundmat i måndags kväll. Tänkte ta en promenad till affären. Från Stéphanies lägenhet till ICA tar det ca 10 minuter att gå. Det var mörkt men tänkte att det är upplyst där jag ska gå. Är annars mörkrädd. Man vet ju aldrig vad som kan hända. Samma som på dagtid men risken är större när mörkret faller.
Jag går där på gångbanan. Framför mig ser jag en man med en stor hund komma gåendes mot mig. Han går på sin vänstra kant och jag flyttar mig till min vänstra kant. Gångbanan är inte bred men tillräckligt för att vi tre skulle få plats. Sekunderna innan vi kommer jämte varandra så gör hunden ett utfall mot mig. Han drar in hunden samtidigt som han går men när dom kommer bakom mig så i ren reflex vänder jag mig bakåt och ser hunden dra sig i emot mig och morrar högt. Svårt och förklara egentligen. Hunden ryckte sig och ville verkligen klippa mig i nacken. Det var mer än morrning. Inget skall utan ett mycket aggressivt högt morrande oljud. Kan inte förklara det på annat sätt.
Tack och lov så hade jag reflexer och hoppade undan. Mannen (en kille i ca 25-års åldern) försöker dra in hunden mot sig. Ser då att han har ett flexikoppel. Han har jobb med att hålla hunden tillbaka. Hade kanske gått bättre om han inte pratade i telefon samtidigt.
Ja jag blev chockad. Hundrasen var american bulldog. Rätt så stor och välbyggd. Tack och lov så blev jag inte hundmat men det var inte långt ifrån. Hädanefter kommer man nog vara vaksam. Speciellt när man möter stora hundar och har de dessutom flexikoppel så drar jag nog öronen åt mig. Jag har själv hundar. Dock inte så stora men när jag möter andra människor håller jag ändå in dom.
Ja det finns dom som inte ska ha hund!
Idag är det onsdag. Känner mig låg idag. Kanske beror det på det som hände måndags eller så hinner vardagen komma ikapp helt enkelt. Det är grått och trist ute. Det regnar mellan varven och det är kallt. Jag hinner inte få allt gjort som jag vill ha gjort. Jag gör det jag kan men det är inte tillräckling. Inte hjälper det att få hopplöshetskänslor. Med dom kommer tankar som att man inte är värd något. Sedan tycker man att dom tankar och känslor som detta ger bekräftas. Då sänks humöret ytterligare. Är trött på att inte orka mer än vad jag gör. Det finns dom som tycker jag är lat. Sedan börjar jag tycka det själv med...och sedan känns det som fakta. Det jag gör på en dag kan göra att jag ligger pall Sedan i en vecka. Är det värt det? Min terapeut säger åt mig att ta lite i taget. Det är svårt när jag känner att det ligger osagda krav på mina axlar.
Jag är så trött idag. Inte bara kroppsligt utan även psykiskt. Har plockat lite i köket och sedan tvättat två maskiner tvätt. Nu är jag helt slut och då är det flera timmar innan det är dags att gå och lägga sig. Det blir en lång kväll.
Jag hoppas ni har en fin dag i alla fall. Önskar er en trevlig kväll. Kram kram.
