En stor dag idag

Idag för 25 år sedan förändrades mitt liv radikalt. Det var då jag blev mamma för första gången. Jag var ensamstående då pappan till barnet valde att sticka en vecka innan han föddes. Beräknad förlossning var inte förrän den 5 januari 1994 men han hade inte tid att vänta så han valde att se dagens första ljus denna kalla vinterdag.

Jag vaknade på morgonen den 9:e och trodde att jag hade kissat på mig, men det visade sig att det var vattnet som gick. Fyra veckor för tidigt. Jag gick ner till mina föräldrar och pappa körde mig in. Efter en undersökning så visade det sig att det var vattnet och jag blev inlagd. 

Den lille rackaren bestämde sig där helt plötsligt att vänta att födas så de fick sätta igång mig dagen efter. Alltså den 10 december. Förlossningen gick väldigt snabbt. Från det de satte in droppet i armen på mig tills han låg i min famn så hade det bara gått 4 1/2 timme. 

Han var bedårande. Så fruktansvärt söt och så liten- Han vägde 2400 gram och var 44 cm lång. Liten med ljust hår. 

Idag är det 25 år sedan. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Jag skulle vilja gå till honom och ge honom världens största och varmaste kram. Säga grattis och överlämna presenten som jag vet att han blir glad över att få. Men jag kan inte det då han sitter där han sitter, men det kommer en dag då jag kan göra det. Längtar!

En adoption som present

Tänk vad allt kan förändras bara av en handling. Som kanske inte är helt genomtänkt. Andrés pappa valde att sticka veckan innan sonen föddes. Det liv som vi var så stolta över att ha gemensamt där och då var som bortblåst. Kanske kände inte han att den var lika viktig för sig som det var för mig. Jag trodde att vi skulle bli en liten fin familj. Nu med facit i hand så tackar jag honom för att han stack. Det var den bästa presenten både för mig och för sonen!

Men visst hade jag ändå önskat att det funnits något intresse för sin son, men jag kan inte trolla. Min man gjorde en ansökan om att adoptera sonen och hans biologiska pappa skrev under utan problem och ifrågasatte aldrig varför han skulle adoptera hans son. Kom inte med några antydningar om att han faktiskt inte ville förlora det enda barn han egentligen har.

Men men. Min son har det bra idag och i Fredrik får han den pappa som han så länge velat ha. En pappa som finns där för honom inte bara i de lugna vindarna utan även när det stormar till ordentligt. Det är så otroligt skönt för mig som mamma att veta! Min son kunde inte få en bättre 25-års present egentligen, men utöver denna present så ska han få en annan som jag vet han kommer bli glad över.