Varit vaken sedan fyra i natt. Det komer bli en lång dag. Det första jag hade i mina tankar när jag vaknade var Carina. Min bästa vän som gick bort i Januari. Saknaden är stor. När jag fick beskedet så blev jag helt knäckt. Jag visste att den dagen skulle komma men man är aldrig förberedd i alla fall. Man lever ju på hoppet in i det sista.
Carina var en underbar vän. Det finns inte många som henne och jag var verkligen glad och stolt över att få a en sådan fin vän som min Carina.Vi delade mycket. Vi hade samma liv kan man säga. När man behövde en vän som bäst så var Carina där. sådana vänner växer inte på träd.
Jag är fortfarande i det där stadiet att jag inte kan förstå att hon inte svarar om jag ringer. Jag vill inte kalla det för förnekelse för jag vet att hon inte finns mer men det är svårt att acceptera. Jag hoppas att hon visste hur mycket jag älskade henne och att jag tyckte att hon var fantastisk på alla sätt.
Det var ofta som vi båda sa till varande: Jag älskar dig. Och när det kom från henne så visste jag att det var sant. Det var en skön känsla.
Jag har inte så många vänner och det är något som jag har valt själv. Eller jag har många vänner men så nära vänner som Carina har jag inte. Nära vänner som man kan berätta allt för. Det känns fruktansvärt tomt efter henne.
Ja det kommer bli en lång dag. Disken har jag redan tagit. Frukosten är uppäten och nu sitter jag med kaffet. Det blir nog en del av den varan idag skulle jag tro. Barnen är i skolan. De kom upp som de skulle. De är duktiga faktiskt för de går upp utan problem. Visserligen kan jag få tjata på min näst yngsta son. Han är inte alltför snabb ibland.
Jag har en son som ska in i fängelset om 11 dagar. Det skapar lite ångest och en massa frågor. Hur kommer det att bli för honom? Vad är det för folk som redan sitter där? Får han ett eget rum (eller kallas det för cell?) Kan vi åka och hälsa på?
Men det är ändå skönt att han åker in nu för ju fortare han åker in ju fortare kommer han ut.
Nu ska jag försöka piggna till. Ni får ha en fin dag!