Gårdagen är några timmar borta men ändå känns det som det har gått flera dagar. Så är det efter varje session i terapin. I gårdagens session så kom vi in på den skuld jag bär på mina axlar. Den skuld som jag egentligen inte ska bära men som jag har burit under alla åren. Det är dags att släppa den men det är så svårt. Det känns som att jag förlorar min identitet.
Jag som många andra har svårt att se ibland vem jag är. Ibland när jag ser mig själv i spegeln så vet jag inte vem jag är. Jag känner mig så splittrad ibland.
Ibland känner jag att jag har förlorat mig själv på vägen mot ett bättre mående. Borde det inte vara tvärtom? Eller är det ovanan som gör att jag känner mig förlorad? Min mark under mig försvinner Ibland men ibland kan jag faktiskt tro att den förlorade marken ersätts ned ett mjukare underlag. Det ger mig hopp!
Jag ska fundera under veckans gång om vem jag är. I nuläget så är jag en kvinna som har fött sju barn. Jobbat inom vården och förgyllt många äldre människors liv. Jag älskar att fotografera, läsa böcker, teckna och pyssla i allmänhet vilket gör mig till en kreativ person med andra ord. Jag vill andra människor väl. Jag skulle kunna ge bort min sista krona till dom som behöver den bättre. Ofta låter jag väldigt negativ av mig men egentligen så vill jag bara ha ur mig sådant som jag bär på. För att bli av ned det. Jag låter mer negativ än vad jag egentligen är. Eller vill vara i alla fall.
Det är lite om vad jag är eller gör som person men vad säger det om mig?
