Första sessionen gjord som rör det "stora" minnet i traumabehandlingen. Att det skulle bli svårt förstod jag men att det skulle bli så som det var kunde jag aldrig föreställa mig.
Att känna sig förnedrad och maktlös i en sådan situation som jag var i då för 18 år sedan är inget jag önskar min värsta fiende.
Just nu känner jag mig rätt så tom. Jag berättade i stora drag. Jag får berätta mer ingående nästa gång. Jobbigt!
Det som hände för 18 år sedan hemsöker mig i drömmar på nätterna och det hemsöker mig på dagen i vaket tillstånd. Jag har svårt för att sova på nätterna och när jag väl gör det så väcks jag av ett fasansfullt minne. Får ångest. Ibland i panik, ibland så kan jag inte röra mig. Jag är som fast kan man säga.
Ja nu har jag i alla fall gått över den första tröskeln. Nu väntas nästa trappsteg. Ett steg I taget.
Nedan ser ni ett foto på två av mina små troll, Nellie och Sebastian ❤
Ha en fin dag ❤
