Grattis Pontus på din födelsedag

Min lille skrutt fyller två år idag.

GRATTIS Pontus!

Jag gjorde en tårta med godis på och den gick åt. Pontus tyckte den var jättegod o det var han inte ensam om...*ler*...

Han fick en cykel 12" med stödhjul. En leksakstraktor. Av farmor gick han en leksakspistol som ger ljud ifrån sig. Mormor gav han en bok med djur som ger ljud ifrån sig.

Moster Diana gav honom en brandbil. Morfar gav honom en bil.

För två år sen så låg jag på förlossningsavdelningen i Kalmar.

Mina värkar började redan kl 11:50 och men vi åkte inte in förrän vid 16:draget. Det tog ca en timme att köra in. Ja inte bara körningen utan tills vi var inne på förlossningsavdelningen.

Pontus låg ju i säte men veckan innan så var vi inne och gjorde en vändning så vi skulle bara kontrollera att han inte hade vänt sig tillbaka o det hade han inte.

Vi åkte hem igen efter kontrollen. Jag försökte vila men det gick inte. När klockan var runt 19 så ringde jag in. Jag hade värkar var 5:e minut men det gick även ner till var 3:dje minut. Då vi på en Ö och det tar lite tid att köra+ att det var vintertid så ville jag inte vänta för länge.

Vi åkte in o var inne runt 20:00. De kontrollerade mitt socker då jag var graviditetsdiabetiker. Det låg bra. Jag började frysa så smått och var gång jag fick en värk så började jag o skaka i kroppen.

Jag fick lägga mig och med jämna mellanrum så kollade de sockret för att veta att det inte steg. Värkarna kom tätare o tätare o för varje värk så blev skakningarna i kroppen värre. Läkaren var rädd för att det var diabetesen som var orsaken men proverna visade bra.

De frågade mig om jag visste vad det kunde vara o jag sa som det var att jag kände mig inte bra. Vad det var visste jag inte utan bara att jag mådde dåligt. Jag kunde inte kontrollera min kropp. Jag hade haft skakningar även hemma under värkarbetet men inte som det var under tiden jag var på sjukhuset.

Till sist kom han. Våran lillskrutt. Han föddes kl 22:26 och vägde 3700 g o var 52 cm lång.

Skakningarna upphörde och det första jag sa var

- Jag klarade det.

Då slog det mig. Det var ångest jag hade. Dödsångest. Jag trodde inte att jag skulle överleva förlossningen. Jag var rädd för att det var något fel med mitt älskade barn.

Det är hemskt när man inte kan kontrollera sin egen kropp.

Allt gick bra iaf. Mitt socker ville inte gå ner i början. Det tog några dagar innan det stabiliserade sig. Pontus fick lägga sig i "ostkupan". Han var hos mig först men kl 03 på natten så väckte dom mig o sa att han fick läggas i kuvös.

Hans värden var låga och han kunde inte hålla värmen.

Tänk att det är två år sen man satt där inne o tittade på detta lilla underverk. Nu springer han runt och är allmänt kaxig...skratt...

GRATTIS lilla älskling. Mamma älskar dig!