Det har regnat under natten men just nu så är det uppehåll. Sitter i min sons lägenhet och lyssnar på tystnaden. Har varit på min terapi som sakta men säkert går framåt. Nästa vecka ska vi ta upp traumaminnet igen. Jobbigt så klart, men ett ont måste. Det är otroligt jobbigt att gå igenom det minnet för det är ett minne jag gjort allt för att glömma bort. Många känslor som drar igenom kroppen. Ibland vet jag inte hur jag ska reagera. Låta det komma eller mota bort det?
Jag vet att det bästa är att låta det komma men ibland är det lättare att mota bort allt. Slippa känna. Slippa tänka. Mina dagar går ut på att överleva dagen men jag glömmer och leva. Nja...glömmer och glömmer. Det är lättare att följa den gamla vanliga strömmen som jag så många gånger har följt. Jag vet hur det är, hur det kommer att känna. Det är ju det där att göra annorlunda som är det jobbiga för det medför skrämmande känslor som jag inte vet kommer visa sig, få mig att känna.
Jag är glad över att fått denna möjlighet, denna behandling men en terapeut som verkligen är bra på det hon gör, men gudarna ska veta att det ibland är svårt. Men det går sakta men säkert fram. Jag är tacksam över att fått denna hjälp. Jag jobbar på i den takt jag känner att jag orkar med. Vissa dagar är bra, Vissa dagar så dalar jag ner. Blir känslig och trött på livet i allmänhet. Ibland känns det som att jag stampar på samma ställe men jag gör ju inte det. Jag måste försöka se framstegen jag gjort.
Ibland är det jobbigt och försöka vara stark, vad nu stark är?
Ska snart åka hem till Borgholm. Träffa barnen igen och lyssna på hur deras helg har varit. Kela med mina hundar och försöka njuta av tillvaron.
Önskar er alla en fin dag!
