Ibland undrar jag varför jag fortsätter att prata. Ingen lyssnar ju ändå. Gång på gång så tystas jag. Blir avbruten och åter avbruten. Visst måste folk höra mig? Vem kan missa en skåning som pratar? Jo ölänningar!
Det har hänt tusentals gånger som jag har börjat och prata. Mitt i en mening avbryts jag där samtalsämnet kan bytas till något helt annat. Det är som jag ej finns. Jag bortser från händelsen och fortsätter att komma in i samtalet men samma sak kan uppstå. Jag finns inte. Jag bara är där. Tar plats. Jag är en för mycket. Någon som ingen lyssnar på ändå.
Det är inte så sägs det, men det känns så. Att bli ignorerad känns lika mycket som ett slag i ansiktet. Ja om inte mer. Men men. Det är nog så mitt liv ska vara. Det är så det har varit och med tanke på min ålder så blir nog återstående år likadana.
Idag har det varit blåsigt. Soligt men blåsigt. Satt ute med några andra under ett årsmöte. Egentligen förstår jag inte varför jag skulle med dit . Jag hade gjort större nytta hemma med tvätt och disk. Det blev ändå inte som jag hade trott. Ja jag kan inte låta bli att känna mig besviken och även lite ledsen. Besviken över att inte fått informationen om ändring innan mötet och ledsen över att än en gång inte räknas. Inte synas. Mitt kaffe som jag hade med mig smakade bra i alla fall. Alltid något.
Det här med känslor kan vara svårt. En händelse och känsla återkommer som en blixt från en klarblå himmel och slår hårt inom en och än en gång så blir man påmind om det som varit. Det blir svårt att slå bort den känslan. Den bara finns för. Ett gammalt ärr i själen får nytt liv.
Sitter ensam nu i sängen och ska snart släcka ner för att sova. Om jag kan sova. Jag ont i min axel och rygg idag. Igen ska jag kanske skriva. Det går inte en dag som jag inte har ont någonstans men jag ska inte klaga. Det hade kunnat vara värre.
God natt med er!