Ibland undrar jag vad livet har att ge. Man ser vad det har gett och man kan bara hoppas på att framtiden blir bättre. Många säger att du har det bra idag, njut av det. Det skulle jag gärna vilja göra men när det förflutna hinner i kapp vardagen så är det inte alltid så enkelt. Det är som att säga till en person med depression att den ska rycka upp sig. Det är lika enkelt för en person med ett brutet ben att springa maratonloppet.
Många tror att jag skriver för att beklaga mig. Det är inte så. Jag skriver för att få ur mig det jag tänker och känner. Ett måste för att inte bli uppäten inifrån. För det är så det känns när ångesten biter sig fast.
Jag håller mig inte fast vid det förflutna. Det är det förflutna som håller sig fast vid mig. Tänk er själva. Jag kan vakna upp en morgon, glad och lycklig. Jag städar och donar och får i ordning. Sen går jag till affären och möts av en doft, ser en pryl. En känsla biter sig fast och jag blir påmind av en händelse för längesedan. Sen är dagen förstörd.
Jag kan försöka stöta bort känslan men det är inte så enkelt. Den har bitit sig fast. Jag försöker vara den där glada Lisa som jag egentligen är men det är inte lätt att vara det. Ångesten gör mig trött. Jag faller ner i djupet och känner mig återigen deprimerad. Det är dessutom vinter. Den mörka årstiden som gärna drar ner mig mot djupet.
Folk kan tro att jag är sur. Jag är negativ. Men det är inte lätt att dra på smilbanden när man mår skit. Man har ont i själen. Jag försöker men det är inte enkelt. Det är ju inte som så att jag gör det med flit precis. Hade jag gått med ett gipsat ben så hade folk förstått att jag har brutit benet. Det gjorde ont och läkningen är på gång. Men en bruten själ ser ingen. Den är inte lätt att laga i heller och förståelsen är långt borta.
Ibland vill jag skrika rakt ut: Se mig! Ta mig för den jag är! Låt mig läka i lugn och ro!
Folk förstår inte. De som inte gör det har inte varit där själv. Innan jag fick min diagnos för 12 år sedan så förstod inte jag heller, men jag har försökt och läsa på. Mest för att försöka förstå mig själv. Jag var länge tyst om mina känslor en lång tid, men när jag förstod att jag inte hade något att skämmas för så började jag skriva. Mest för att få ur mig känslorna jag bär på. Det hjälper.
Har inte koll pÃ¥ min vilopuls, tror jag ska ta och kolla upp den. Fick ett uppslag till ett nytt inlägg efter din komnmetar. Där kan du se lite av min puls 😉