43 dagar kvar till jul. Jag tycker julen är den mysigaste högtiden vi har, men jag har inte alltid tyckt så. Året var 2000 och jag föll ner i en djup depression. Jag orkade inte med något utöver barnen. När det närmade sig julen så gav jag bort alla mina stora prydnadssaker. Jag ville inte se något som hade med jul att göra. Det tog några år innan jag sakta men säkert började älska julen på nytt.
Varför jag kände så som jag gjorde vet jag inte. Kanske grundade det sig i att man kände sig misslyckad. Jag var ensamstående med 3 barn och försökte ge dom det som många andra föräldrar gav sina barn.
År 2004 så firade jag julen ensam tillsammans med mina barn. Det var mysigt. Jag var rädd för att barnen skulle tycka att det var tråkigt men som jag minns det så gick det ingen nöd på dom. Vi hade julmat på bordet. Vi såg på jultecknat tillsammans och sedan fick de sina julklappar.
Det finns inget som går upp mot ett leende barns ögon när de öppnar sina julklappar. Man kan nästan ta på den förväntansfulla känslan som barnen utbringar. I år har vi en liten Nellie som firar sin första jul. Det ska bli roligt och se henne bland sina julklappar. Det blir lite nytta med nöje kan man säga. Lite roligt och leka med och lite kläder som hon har nytta av. Likadant blir det förmodligen för mina egna barn.
I år ska vi fira hemma med bara familjen. Som vi vet nu. Vi är nästan alltid hemma och i år måste vi vara det då Fredrik har jouren. Vi brukar inte ha tråkigt så den dagen kommer springa iväg.
Det var lite om mina tankar kring julen.
