Jag har hamnat i en vägskäl. Det känns som att jag har kommit till den punkten där jag måste välja vilken väg jag ska ta, Det är svårt att se så långt fram hur det kommer att bli. Ska man följa hjärtat eller ska man följa hjärnan?
Just nu är inte dessa två synkade. Tyvärr får jag säga för jag vet vad jag egentligen vill hur livet ska vara och se ut men vad hjälper det att kämpa sig till det när det inte ger något resultat?
Jag sänks ner i depression och ångesten gör sig påmind. Att lägga sig med tårar i ögonen är aldrig roligt. Som jag ser det just nu så kommer jag att sitta ensam i framtiden och vem vill göra det? Det är mer ensamt att känna sig ensam med huset fullt av folk än när man är ensam som i att vara helt själv i ett tomt hem.
Jag ska orka jobba, ta hand om hemmet, Laga mat, diska och tvätta. Samtidigt så ska jag försöka ta hand om mig själv. Jag finns för alla andra, men vem finns här för mig? Mina barn finns där men jag vill och kan inte lägga någonting på dom. De hjälper mig i den mån de kan men de har sina liv.
Ibland känner jag att jag inte tillför någonting. Jag vet att jag gör mycket men jag känner att det inte är tillräckligt. Jag lever med mitt dåliga samvete med. Jag har inte dåligt samvete för något som jag har gjort men jag får dåligt samvete när jag inte kan göra allt det jag vill göra. Det jag behöver göra.
Jag ska till min samtalskontakt om 14 dagar cirka. Det ska bli skönt och få träffa henne. Hon går i permission nu i vår/sommar. Sedan vet jag inte hur det ska bli. Jag har gått i samtal nu i 17 år. Hos henne jag går nu till har jag gått i 14 år. Det är många år. Hon känner mig utan och innan tror jag. Ska jag ha en ny och känna att jag får börja om från början? Eller ska jag säga hejdå och klara mig själv? Dessa samtal är viktiga för mig fast det ibland kan kännas att jag inte har något att säga. Det är i och för sig oftast innan jag sätter mig si stolen. Väl där så babblar jag på. Jag litar fullt på henne. Med en ny så kommer det att ta tid.
Ibland så undrar jag om andra folk ser mig på det sättet som jag själv ser mig. Jag kan känna mig totalt värdelös. Jag är en som bara finns och som inte räknas. Jag är inte värd så mycket utan trampa på mig bara. Helt sjuka tankar för ingen är värd att känna så men ändå så gör jag det ibland.
Jag dalar ner i det där svarta hålet. Har ingen att prata med i min vardag. Ingen som ser mig för den jag är. Nu är det helg och jag borde känna att det ska bli skönt då jag får umgås med min familj, men jag känner mig just nu bara så trött. Fruktansvärt trött. Men men...det är bara att ta sig i kragen och försöka njuta av tillvaron. Tänk om det hade varit så enkelt?!
Tyvärr är det ju inte så enkelt, men i regel är det ju som du säger att det gäller att bryta det mönstret man skapat
Ja det är ju det. Dock så är det lättare sagt än gjort.
Älskade, älskade du! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, det är aldrig roligt att känna sådär och jag önskar så att jag kunde göra något så det skulle kännas bättre. Du är värd att må bra 🙂 <3
Tack så mycket <3
Förstår precis den där känslan du beskriver, har känner den många gånger❤️
<3
Du sitter i ett svårt dilemma, och kan tyvärr inte råda dig. Hoppas bara att du hittar din väg och att det kommer bli så rätt för dig.
Tack så mycket
Du får inte tänka så om dig själv, du ör inte värdelös ingen är det. Alla är vi värdefulla människor
Tack så mycket
Det är inte så lätt att veta om man ska följa hjärtat eller hjärnan :/ Förstår att det kan vara jobbigt att byta samtalskontakt efter så lång tid :/
Nej det är allt annat än enkelt.
Vad jobbigt att känna så där! Jag stod inför ett vägskäl i höstas. Valde dock att bita ihop och gå efter hjärnan. Men det beror ju helt och hållet på vad det handlar om. I alla situationer är det kanske inte det bästa. Du verkar ha det tufft och jag hoppas verkligen att det löser sig för dig.
Tack så mycket
Så tråkigt att läsa att du tampas med sådana känslor. Det är väldigt svårt när huvudet och hjärtat vill olika saker. Hoppas att du finner ro i vad som är bäst för dig.
Tack så mycket
Jag känner igen den känslan av att känna sig värdelös. Den känslan kännner jag många gånger och det är jobbigt. Skickar kramar❤
Tack så mycket. Skickar kramar tillbaka.
I din sits så tycker jag det är viktigt för dej att det behövs fortsätta prata med någon . Vet hur det är få nu kontaktpersoner men allt tar ju sin tid o lära känna o sen kanske de e värt att du ialf försökt o om du känner sen att de verkligen inte funkar så kan du ju när som helst avbryta . det viktiga är ju att man försökt 🙂 💕 kram till dej
Ja du har rätt. Kram <3
Om man har ångest så går det inte att ”rycka upp sig”. Många tror att ångest är något påhittat bara för att det inte syns som en sår på utsidan av kroppen 😔
Nej det är inte riktigt så enkelt tyvärr
Lider så med dig, att känna sig trygg hos någon är så viktigt. Jag hittade en som jag kände så för, men hon blev sjukskriven. Nästa jag fick via psyk hade jag inget förtroende för. Du får känna efter hur du vill göra. Du kan gå på ett första möte och se hur den nya känns ❤
Det är jätteviktigt. Jag får fundera lite och känna efter. Så gott det går. <3