Vi har haft många fina soliga dagar nu. Jag har tagit vara på dagarna och bara tagit det lugnt. Njutit i trädgården. Solat och tagit hand om mina leder. Ett måste då jag har haft en period då mina höfter har sagt ifrån. Troligtvis har jag haft en inflammation och som inte riktigt gått över. Jag kan i alla fall gå nu men måste säga till mig själv att varva ner. Jag känner av det om jag går eller gör för mycket. Att resa sig från golvet är inte att tänka på så jag måste hålla mig på benen.
Pojkarna får snart sommarlov. Så skönt. Jag har lite planerat. Vi ska ner till Skåne och hälsa på min bror och hans familj. Dom har fått en dotter för inte så längesedan. Längtar att få träffa den lilla prinsessan. Min dotter från Göteborg ska komma hit. Då blir det förmodligen Böda en dag för sol och bad. En liten tradition 😊
Annars blir det att försöka njuta av livet. Man vet aldrig när allt vänder. Jag tar en dag I taget och gör det bästa utav den. Min terapeut går på semester om en vecka. Jag har en tid nästa måndag och sedan är det uppehåll. För hur länge vet jag inte än. Jag fick med mig papper med frågor som jag ska fylla i. En utvärdering. Dom får hon på måndag. Jobbiga frågor. Ibland är det svårt pch sätta skattningarna. Man velar från den ena siffran till den andra. När jag svarar på dom så inser jag också hur mitt liv har varit. Genom mina svar kan jag se livet passera. Inget roligt. Så fruktansvärt sorgligt egentligen. Ibland ställer jag mig frågan till mig själv: Var jag inte värd mer än så?
Ibland ältar man det som varit. Jag kan ibland tjata här i min blogg men det är så skönt att få ur sig tankar, funderingar och känslor. Det hjälper mig en bit på vägen.
Saknar Carina. Hon var min andra hälft kan man säga. Carina fanns alltid där. Saknar hennes röst. Hennes kramar. Att bli omfamnad av Carina var som att hitta hem. I sommar ska vi åka till hennes grav. Det är det enda man har kvar nu. Bortsett från alla minnen man har. Dom kan ingen ta ifrån en
Livet är inte rättvist. Men vem har påstått det? Jag har börjat skriva om mitt liv. Kanske kan jag få någon rättvisa av det?! Få ut min sanning. Det tar sin tid. Jag brukar ofta ha lätt för att skriva men när jag sätter mig ner för att skriva om mitt liv så stannar allting upp. Allt är som bortblåst. Får svårt att forma meningarna. Konstigt, men så är det. Jag tar det i min takt.
Men nog tjatat om det. Jag hoppas att du har det bra och att du har fått många solstrålar som har värmt din själ. Varma kramar från mig.
