För 25 år sedan satt jag med två pojkar på 4 1/2 och 16 månader gamla och en nyfödd flicka. Jag var stolt, lycklig och ledsen. Allt på en och samma gång. Lycklig över att ha mina små underverk. De lyste upp mina dagar. Ledsen över att jag var på väg att bli ensamstående mamma. Det hade jag varit tidigare men det kändes annorlunda denna gången. Nyförlöst och trött. Vilket inte var konstigt. Jag försökte bygga upp en fungerande vardag. Min dotters biologiska pappa fanns på sätt och vis fortfarande i bilden men jag visste vart det skulle gå. Det var både sorgligt och befriande. Sorgligt över att jag hade misslyckat ännu en gång. Befriande över att känna mig fri. Jag kunde ge mina barn en annan trygghet mot vad de hade där och då.
Jag visste inte att det var en flicka jag gick och bar på. Jag som hade två pojkar sedan tidigare blev lycklig över att äntligen få en flicka. Dock så blev jag rädd samtidigt. Hur skulle det gå för min äldsta son nu? Det var speciellt han som var utsatt för misshandeln. Jag gick emellan så gott jag kunde. Att komma därifrån var inte lätt. Gudarna ska veta att jag gjorde allt jag kunde. Fria blev vi när jag äntligen fick en lägenhet i Eslöv. Vem kunde tro att det skulle kännas befriande att komma till Eslöv?! Inte jag. Så många gånger som jag har mått dåligt där. Speciellt efter jag träffade tvillingarnas biologiska pappa. Ångest ibland av bara tanken på Eslöv. Tänk att en plats kan få en att reagera så negativt?!
Vi blev fria. Jag uppfostrade mina barn på egen hand. Ingen fäder ville ta ansvar för sitt barn. Tråkigt! Men vi har klarat oss. Så gott det har kunnat i alla fall. Jag har gjort mitt bästa. Alla har vi fel och brister, så jag har mina. Men hur allt än har blivit så har jag alltid tänkt på barnets bästa. Det är barnens trygghet som varit det viktigaste. Det är för dom jag lever. Dom är ljuset i mitt liv!
Tänk om man visste hur livet skulle bli. Så lätt allt hade varit. Många gånger idag så väller det som varit över en. Oavsett om man vill det eller ej. Det finns bara där på näthinnan. Försöker tänka att det var då. Idag är nu. Jag försöker ta lärdom av allt som hänt för att göra det bästa för framtiden. Jag kämpar på.
Det finns ljusa stunder med i vardagen. Idag har vi gratulerat min 25-åriga dotter. Det var trevligt. Vi åt och fikade. Tänk vad tiden går. Att hon helt plötsligt är 25 år känns konstigt. Förstår inte vart tiden har tagit vägen. Tänk att den där lilla knytet på 3700 gram och 49 cm lång helt plötsligt har förvandlats till en underbar, kärleksfull, vacker och snäll ung kvinna?! Ja jag är en stolt mamma!
Grattis Stéphanie ❤️ hoppas du får en fin dag. Älskar dig ❤️
Men grattis till dig som har varit mamma i 25 år åt dottern. Och grattis till henne
Tack så mycket 🥰