Det var ett bra tag sedan som jag fick en ångestattack ute bland folk. Satt i kaffeterian på sjukhuset och tog en fika. Har ibland svårt att vara ute bland mycket folk men när jag kom så var det lagom med människor där. Tiden gick och fler folk strömmade in. Det blev sedan för mycket och ångest var ett faktum. Man ska ju utmana sig men nu lär det dröja innan jag gör om samma "misstag" igen!
Varför ska man få ångest ute så bland folk? I stunden så vill man naturligtvis fly men då ska man tänka på att andas lugnt och sakta ner farten. Se mig omkring som min terapeut säger. - Är du i fara? Nej. Gör det du har tänkt dig. Ser du faran så fly. Men det är sällan den är där kan hon med säga. Hon har ju rätt men just i den stunden som panikattacken sitter i så är allt fara runtomkring mig. I alla fall så är det så det känns.
Just i denna stund så känner jag mig totalt värdelös. Jag kan inte hantera känslan och den känslan aktiverar en annan känsla. Den vill jag inte alls vara i kontakt med så den försöker jag stoppar. Det är som att jag sätter på mig en mask för att inte verka sårbar inför andra människor. Då blir jag ett lätt byte. Det vill jag undvika.
Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag hade sluppit att ha dom erfarenheter jag har. Ibland så är jag så trött på allt. Vissa dagar så är det svårt att gå upp ur sängen och möta dagen. Årstiden gör ju det inte lätt Det är kallt och grått. Snart kommer snön och då börjar nästa kamp. Jag hatar vintern. Visst kan den vara fin och snön lyser upp dagen...men det spelar ingen roll. Min kropp säger ifrån ändå. Jag fasar för att se snön! Den första snöflingan är värst!
Men...Jag ska inte gnälla. Det kunde ha varit värre. Jag hade hu kunnat bi i Norrland!
Det var faktiskt lite vitt på en plätt strax utanför vår trädgård. Väldigt liten men den fanns där. Tillräckligt stor för att jag skulle se den.
Nej...nu måste jag sova. Är så trött. Vaknade runt 04-tiden i morse och sedan har jag varit vaken. Jag önskar er alla en god natt!