En legend har gått ur tiden. David Bowie är död. Han blev endast 69 år gammal. Han kämpade mot cancer i 18 månader. Det känns som att vi människor går längre nr i åldern när det gäller döden. Ska det inte vara tvärtom? Cancer är en sjukdom som har eskalerat de sista 10-15 åren. Förr hörde man inte så mycket om det men nu har var och varannan människa någon sorts av cancer. Hur kan det vara? Vad är det som har hänt de senaste åren för att cancern ska ha fått fäste i våra kroppar?
Min pappa fick cancer. Hur länge han hade haft det i kroppen vet jag inte men det tog 3 veckor sedan jag fick veta och 3 dagar efter bekräftad sjukdom av läkaren i Kalmar. Sen dog han. Under en röntgen såg de två fläckar på lungan. Två veckor senare hade han fem fläckar. En var ca 5 cm stor. När han dog veckan efter så hade cancern gått vidare till lymfkörtlarna och modertumören satt i tarmen.
Cancer är en helvetes sjukdom rent ut sagt. Den skördar liv och den vinner de flesta kamper den ger sig in på. Jag kommer ihåg vad jag tänkte när jag satt hos pappa efter han hade gått bort: Du vann inte din jävel tänkte jag. Ja om cancern alltså. Men sen tänkte jag igen och kom fram till att det gjorde den ju. Den tog livet ur min far. Det var målet.
Ja jag pratar som om cancern vore någon och ingen sjukdom. Det var så det kändes. Den var något som sög livet ur min far sakta men säkert och vi kunde inget göra. Jag är bara glad över att pappa slapp lida. Han slapp tyna bort. Min älskade pappa var värd så mycket mer!
Idag är det 6 år sedan en älskad faster gick bort. Inte av cancer men hon förlorade kampen mot livet ändå. Jag var glad över att pappa hann prata med henne innan hon gick bort. December för 7 år sedan så hjälpte jag pappa att slå numret till henne. De pratade en bra stund och det kändes så skönt för min faster betydde oerhört mycket för min pappa. Några veckor senare så ringde min kusin och sa att min faster och gudmor hade gått bort dagen innan. Gud vad jag grät.
Många gånger hade jag tänkt att åka ner och hälsa på, men det blev aldrig av. Jo en gång. Hon och hennes man hann träffa min man en gång. Sen gick tiden och man fick inte den tiden att räcka till riktigt. Vi åkte ner till begravningen men jag hade önskat att det var för att åka och hälsa på dom i livet i stället. Jag brukar tända ett ljus både för henne och övriga släkt som gått vidare. De finns i mina tankar.
Det här med tiden. Man säger ofta att tiden går fort. Då borde man vara mer aktsam mot vad man gör med den tid man har. Jag hade önskat att jag hade prioriterat annorlunda gällande min faster. Att vi hade åkt och hälsat på när vi ändå var nere. Dock å har jag inget dåligt samvete gällande min far. Jag vet att jag fanns där när min far gick bort och det är tröstande i alla fall.
Ja det var mina tankar om liv och död. Ha en fin kväll.
