Är det verkligen så här det ska vara?

Hur man än gör så blir det tydligen fel?!

Att vara ärlig är inte alltid bäst. I dagens samhälle så lönar det sig inte att be om hjälp och ta emot den hjälp som man behöver för ens barn får lida för det sen. Tänk att det oftast inte är från vanliga Svenssons utan från instanser som ska ge hjälp o inte tvärtom.

Jag har många brister
Jag har många fel
Jag gör saker fel
Jag är inte mer än en människa

I många år har jag fått höra att jag är en dålig mamma. Varför? Jag visste inte först varför men har förstått att det var för att de trodde att mina barn fick göra som den ville. Ack så fel dom hade. Jag har sökt hjälp till mina barn om det har behövts. Helt ärligt så har jag även anmält saker och ting till soc för att jag behövde hjälp. Jag har gjort allt för att mina barn skulle få det bra. Jag till och med ansökt om kontaktfamilj för att jag ansåg att barnen behövde det. Jag har många barn o tiden räcker inte alltid till.

Mitt barn var där först varannan helg, sen blev det några dagar i veckan. Det för att jag ville att min son skulle klara skolan. Han blev mobbad i skolan o jag hann inte med läxläsning o så. Därför tycker jag att det var bra att han fick denna möjlighet. Efter min far dog så hände det något tråkigt. Jag var mitt i en sorg. Mina barn med. Men ändå gjorde jag detta svåra val som att låta mitt barn bo en tid framöver hos sin kontaktfamilj.  Allt för mitt barns bästa. Jag hade mer än gärna haft honom hemma men det hade inte varit rätt för min son. Man kan inte vara egoist när man har barn. Hade jag varit det så hade jag inte haft mina barn vid detta laget. Det var inte lätt att erkänna för sig själv att jag inte skulle klara av att ha mitt barn hemma. Detta berodde inte på min son utan på mig.

Om fem veckor beräknas min älskade son att bli pappa. Vi har stöttat honom så gott vi har kunnat. Jag vet att det inte är lätt att bli ung förälder. Ett bra stöd är nästan ett måste. Sonens flickvän ville flytta hem till oss fast vi redan var en stor familj. Vi tog emot henne med öppna armar och ser tjejen som en i familjen. Vi har gett henne mat. Vi har köpt kläder om hon har behövt. Mammakläder som hon så väl behövde.  Senast idag fick hon några amnings-bh. Vi har gjort detta för att vi vill. Vi har inte krävt någonting, varken från tjejen eller från hennes föräldrar. Vi har köpt alla babyartiklar som behövs till ett barn, spjälsäng, babyskydd, gåstolen, babysitter, kläder och vi väntar hem en barnvagn.

De kommande unga föräldrarna är glada och tacksamma för det, men tyvärr är inte alla det. Istället för att vara glada och tacksamma så vänds allt till det negativa. Inte från min son o hans flickvän utan från andra som borde vara glada att de slipper köpa. De har ju inte råd tydligen. Varför är det så fel att vi hjälper då. Ungdomarna måste tydligen bo helt ensamma i en lägenhet för bor de kvar här hemma så öppnas det en utredning och orsaken skulle vara för att min son varit familjehemsplacerad. Jag fattar ingenting. Helt plötsligt så ska mitt barn få lida för att dennes mamma har bett om hjälp. Vilken slutsats ska man dra av detta?

Jo, ansök ALDRIG om hjälp för dina barn får lida av det och det av instanser som är till för att hjälpa o inte för att skapa fler problem än vad som redan finns!!!

PS: Vad hade du som förälder gjort om du varit orolig för ditt barn som bodde hos din partner o dennes familj o ditt barn inte hörde inte av sig?  Jag hade åkt hem till familjen och besökt mitt barn. Jag hade svalt stoltheten, men jag förstår idag att det ska man inte göra här på Öland. Man ska gå med huvudet högt och skita blankt sina barn. Skit i o ge dom mat. Låt andra ta hand om den saken och gnäll sen för att du inte FÅR ta ställa upp för dom. Gör det så gör du rätt.

Jag tänker fan i mig inte skämmas för att jag har bett om hjälp till mina barn!!!

Jag kommer göra som jag alltid har gjort Jag tänker ge mina barn en hjälpande hand om det behövs.