Det är så kallt ute. Jag undrar när värmen ska komma. Det är vår men vi har vinterkyla i luften. Jag som längtade till mitten av mars för det är då våren börjar komma sakta men säkert. Men icke i år.
Då var det en ny vecka och igår det var dags för min terapi igen. Jag förstår inte vart dagarna tar vägen. Det var inte så länge sedan tycker jag som jag gick därifrån.
Jag har snart gått hos min terapeut i 11 månader. Jag litar på henne och har gjort det ett tag nu men det är först nu som jag kan gå in i känslor, tankar och funderingar. Det känns tryggare och tryggare för varje gång. I vanliga fall så försöker jag prata runt saker och ting i stället för att gå direkt på kärnan. Igår gjorde jag tvärtom. Tänkte att jag måste för att kunna gå vidare. Hur ska jag annars få hjälp? Annars brukar jag tänka att det inte är så viktigt, men nu fick det bära eller brista.
Jag har börjat att teckna. Har ritat den avgrund jag känner att jag trillar ner i. Att se den på bild kanske hjälper mig att ta mig upp igen.
Jag kämpar på. Ibland i motvind men jag är glad för varje steg som jag tar framåt. Det känns ändå som en vinst på något sätt. Jag är så otroligt glad över att fått den terapeut som jag har fått. Det är inte många jag litar på men hon är en av dom få. Det är så viktigt att få en terapeut som man känner sig trygg med. Det är ändå så pass personliga saker som man ska dela.
Idag är det tisdag och jag har lite att göra här hemma. Jag hoppas ni alla får en fin dag.