Jag har varit så trött den senaste tiden. Idag var jag åter tillbaka till terapin efter två veckors uppehåll. Den senaste vecka har varit psykisk påfrestad. Beror förmodligen på den ena hemuppgifter jag fick. Jag skulle se på en serie/dokumentär som handlade om misshandlade kvinnor. Det var mycket jag kunde relatera till. Det är nog det som gjorde det hela svårt att titta på, men samtidigt lärorik.
Vi pratar mycket om känslor. Svåra sådana. Mycket av det förgångna kommer ikapp mig. Känslor som att vara totalt värdelös, ointelligent och mer därtill...Ja dom finns där. Känslor som får mig att bli illamående. Vart dom härstammar ifrån vet jag inte riktigt. Har mina misstankar.
Vi gjorde en visualisering av det avgrund jag känner att jag står vid. Min terapeut är duktig. Hon får mig att se en bild framför mig. Avgrunden som jag har framför mig framträder lite mer och ner för varje gång jag närmar mig den. Dock så vågar jag inte riktigt kika ner. Jag ser inte marken framför mig. Låter det luddigt?
Idag, just i denna stund så känner jag tårarna som bränner under ögonlocken. Varför? Varför ska jag må som jag gör? Hur ska jag komma över den höga tröskel som ligger framför mig?
Jag saknar min bästa vän. Älskade Carina! Hon fattas mig så enormt mycket.
Om tre månader så är det 10 år sedan min pappa fick bort.
Det är så många tankar som virvlar runt i huvudet. Jag vill vara lägga mig under täcket. Försvinna bort. Ingen ser mig, ingen hör mig. Jag existerar inte. Ibland önskar jag att inte känna något samtidigt som att känslor gör mig mänsklig.
Idag är en tung dag för mitt inre. Men jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan.
