Människan lever på hoppet. Man tror och framförallt önskar att livet ska bli på ett sätt. Man vill att allt ska bli bra...Gärna bättre. Utsikten som kanske finns bakom stora orosmoln gör man allt för att skingra. Idag känns det som att mitt hopp finns bakom dessa stora svarta moln. Jag vill nå det men det känns så långt borta.
Låter det luddigt? Ja det är lite så det känns i mitt huvud nu. Min äldsta tik har blivit sjuk. För en vecka sedan sa min yngsta pojk att Sally hade något på magen. Jag tittar och då har hon en stor knöl på magen. Den var ruckbar. Den hade hon inte veckan tidigare. Knölen var då 7×4 cm stor. Ca 1,5 cm hög. Igår...en vecka senare så har knölen vuxit till 8×5 cm och är ca 2,5 cm hög.
Jag vet ju att hon har cancer i ljuverna, men dom var som små riskorn för sex månader sedan och nu på en vecka så har dom vuxit enormt. Det blev ett besök till veterinären. De röntgade henne. De såg en svart fläck på lungan men som det ser ut just nu så kan hon klara en operation. Jag fick en tid för operation till henne om 2,5 vecka. Jag hoppas att hon klarar sig samt att det inte blir fler metastaser.
Sally är min första hund. Köpte henne av min bästa väninna som idag inte finns längre. Hon dog i cancer för 4,5 år sedan. Denna jävla cancer rent ut sagt!
Jag kommer gå under den dagen jag måste avliva henne. Hon är mitt hjärta...Mitt allt. När jag ser henne så tänker jag på Carina. Den dagen inte Sally finns mer så känns det som att länken till Carina försvinner. Jag har ju tagit en valp från Sally. Jag har Mimmi som går i led från Sally. Ska försöka ha en valp från samma led tills den dagen kommer som jag inte kan ha hund.
Nedan ser ni den stora tumören som hon har. Den går från den ena ljuvern.
Ingen vacker bild. Ja jag är lite orolig för henne. Inte så lite egentligen. Jag lever på hoppet just nu!
Lilla Sally som blir 8 år den 28 september ❤️