Det går upp och det går ner. Hela tiden. När man tror att allt är som det ska så rycks mattan under fötterna på en. Man trillar och slår sig i backen. Hårt. Riktigt hårt. Ju fler sådana smällar ju svårare är det att resa sig och få såren läkta.
Ibland undrar jag hur jag orkar egentligen. Att stå ensam och betrakta och känna sig maktlös. Det är ingen lätt match. Jag förlorar alltid känns det som för när man ser vinsten så rycks den bort. Bara så där!
Från det ena till det andra. Igår skulle min mormor fyllt 100 år. Hon dog 1991 och saknaden är stor fortfarande. Denna saknad kommer aldrig att försvinna. Den bleknar inte ens men man kan hantera den bättre och bättre. För en vecka sedan fyllde min faster år. Hon gick bort rent för tidigt. Om ca en månad fyller min andra faster år. Hon gick också bort rent för tidigt. Pappa har varit död i 5 1/2 år.
Ja vart tar tiden vägen? Åren går och vi med den. Ibland har jag svårt för att förstå hur vi bara kan gå vidare när något tragiskt händer. Det är som inget hade hänt. Utifrån sett. Jag förstår att det finns mycket sorg och mycket smärta och alla bär vi med oss den på olika sätt.
Ja det blev en liten svammelblogg idag med djupa tankar. Skönt att få ur sig dom! Ha en fin dag!