Jag har varit gift en gång tidigare. Det var inget äktenskap som jag egentligen ville gå in i men kände mig tvingad. Kanske skulle allt bli bättre om jag gjorde det här? Kanske så skulle jag bli respekterad och älskad för den jag var? Så blev det inte.
Jag hade inga planer på att gå in i ett nytt förhållande. Allra minst gifta om mig, men det blev inte så. Jag träffade Fredrik, flyttade till Borgholm och gifte mig nio år senare.
Hur var livet innan 2005? Hur blev det efter?
Livet är en berg och dalbana och det gäller att hålla i sig när svängarna kommer. Jag har 7 barn och livet har långtifrån varit en dans på rosor. Jag har blivit kränkt, slagen och sviken. Vissa svek är värre än andra. Men dom svek som tagit hårdast är dom svek gentemot mig själv.
Den viktigaste rollen jag har axlat är den rollen som mamma. Det är även den svåraste av dom alla. Jag vill mina barn väl och jag försöker vägleda dom. Jag är inte deras kompis utan en mamma som måste leda dom framåt för att de ska kunna klara av att gå in i vuxenlivet. Så klart man är deras vän med men först och främst så är jag en mamma.
Jag är långt ifrån felfri. Det ska gudarna veta, men jag gör mitt bästa. När det sedan visar sig att det inte är tillräckligt så dalar jag ner. Då hade det varit skönt med en partner som stod bredvid och kämpade.
Som det ser ut idag så är mamma den ständigt elaka personen som inte är önskvärd. Jag är inte välkommen för det är alltid jag som säger ifrån. Jag som kommer med regler och jag som försöker hålla dom. Ja jag skrev försöker. Det är inte alltid så lätt att hålla något när jag känner att jag kämpar i motvind. Att ständigt bli motargumenterad, känna att jag måste försvara mig själv. försvara mina val och inte få stöttning. Det är svårt.
Att inte känna sig välkommen, älskad eller att vara värd något tär på självförtroendet och orken. I de flesta åren av mitt liv så har jag ursäktat mig för att finnas till. Att ta det där andetaget som drar in det syre i lungorna som man som människa verkligen behöver inte känna sig värdig att ta är tufft. Först så trodde jag att det bara var något som jag tänkte om mig själv, men nu börjar jag verkligen fundera på om det verkligen är så.
Tunga tankar, tunga funderingar. Men det är dom tankar jag bär ännu en gång. Jag är så fruktansvärt trött på att ha det som jag har det. Något måste ske. En förändring måste göras, men orkar jag??? Hur vill jag att min framtid ska se ut? Om 5 år så är mitt yngsta barn 18 år. Hur kommer mitt liv att se ut då? Vill jag ha det så? Vad kan jag själv göra för att förändra situationen?
Det är inte så att jag bara lever en gång. Jag kommer leva alla de dagar fram till min död. Är jag inte värd att få känna mig lycklig under de dagarna? Vad gör mig lycklig? Ja det är en bra fråga. Jag vet i alla fall vad som inte gör mig lycklig. Jag får kanske börja där. Jag ska bara orka med, Ska försöka komma över den där högra trösklen som skriker om hur värdelös jag är som människa!